fbpx

Våra kvinnliga hjältar – Del 1

Det har alltid funnits kvinnliga karaktärer i spel och vi på Livshornet vill lyfta fram dem.

Kvinnorna som räddar världen.

Kvinnorna som kämpar för det dem tror på.

I den här artikelserien kommer vi att hylla våra kvinnliga hjältar.

Den här serien är för alla dem.


Aleksandar Buntic
Senua från Hellblade: Senua’s Sacrifice

Jag har i min presentation under fliken ”om oss” nämnt Samus Aran från Metroid som en av de stora barndomsidolerna. Det var förmodligen min första kontakt med en kvinnlig huvudkaraktär i ett spel.  Med tiden har jag kommit i kontakt med fler och fler kvinnliga karaktärer och de har fått en allt mer central roll inom spelmediet. Några favoriter, utöver Samus, är bland annat Mae Borowski från Night in the Woods, Yuna från Final Fantasy X och Ellie från The Last of Us, men min absoluta favorit måste nog vara Senua från Hellblade: Senuas Sacrifice.

Det som gör henne till en otroligt stor hjälte för mig är hur verklig hennes kamp känns och hur denna kamp hjälper mig (och många andra). Hon lider av psykisk ohälsa, fast i en form av psykos, och det hon går igenom är ett helvete, både visuellt och känslomässigt. Psykisk ohälsa är inte något som mirakulöst försvinner utan det krävs att man jobbar på det dagligen och alla små framsteg är en kamp. Jag relatera mycket till hennes kamp i och med att vi båda lider av en psykisk ohälsa och även om de är olika varandra finns det något i Senuas karaktär jag kan relatera till. Ens välmående går som en berg- och dalbana. Vissa dagar känner man sig stark och kan klättra några steg mot en ljusare vardag, andra dagar är det som att hela kroppen är chockad och varje rörelse känns antingen fel eller extremt tung. Det skiftar mycket från tid till tid.

Jag känner verkligen igen delar av den verklighet som målas upp och just de ambivalenta aspekter av Senuas kämpande blir som en stark inspiration till att orka fortsätta kämpa.

Senua är en perfekt hjälte för oss som lider av någon form av psykisk ohälsa!


Alexander Rehnman
Kyoko Kirigiri från Danganronpa: Trigger Happy Havoc

Även om Kyoko inledningsvis inte litar på någon och är en ensamvarg så går det inte att förneka att hon tack vare sin intelligens och problemlösningsförmåga är en fruktansvärt viktig allierad och en av de absolut viktigaste karaktärerna i Danganronpa-serien. När hon och Makoto väl samarbetar är det snarare du som spelare som blir hennes sidekick, istället för tvärtom, då det ofta är hon som lyckas hitta lösningarna på de mysterier eleverna på Hope’s Peak Academy stöter på. Utan henne skulle berättelsen troligen ha slutat på ett helt annat, mycket hemskare sätt.

På något sätt kan jag känna igen mig en del i Kyoko. Jag brukar inledningsvis ha svårt för att lita på folk, är något av en ensamvarg ibland (för ensamhet är skönt) och drar mig ofta undan lite i situationer med människor jag inte känner så bra, tills det till sist lossnar och vi kommer varandra nära. Får jag skryta lite så tycker jag att jag ibland har god problemlösningsförmåga och kan bidra med den sista pusselbiten när det behövs. Man kan säga mycket om hur kvinnor porträtteras i Danganronpa (vilket varierar från fantastiska karaktärer som Kyoko och starka scener till ”höhöhö tuttar” och pinsam fanservice), men det går inte att förneka att Kyokos intelligens i kombination med hur hon utvecklas som karaktär genom seriens gång och den aktiva roll hon spelar gör henne till en av mina favoriter bland kvinnliga spelkaraktärer.

Isabell Rydén
Aurora från Child of Light

Det finns många kvinnliga karaktärer i spelvärlden som jag ser upp till.

Red som försöker hitta sin inre röst i Transistor. Clementine som slåss mot både levande och döda i The Walking Dead. Six som måste hitta sin inre kraft i Little Nightmares.

Jag vill prata om varenda en.

Men jag ska berätta om den allra första kvinnliga hjälten som jag träffade på.

Aurora från Child of Light.

Child of Light var den främsta anledningen till att jag köpte min första egna konsol. Spelets huvudkaraktär är en liten rödhårig tjej som vaknar upp i en ny värld efter att ha fallit i en mystisk, djup sömn. Där och då måste hon klara sig på egen hand för att vinna mot mörkret.

Aurora är beviset på att starka karaktärer inte nödvändigtvis måste vara de som är fysiskt starka eller de som syns och hörs mest. Även de små och tystlåtna karaktärerna kan bära på den största kämpaglöden.


Johan Lorentzon
Nilin Cartier-Wells från Remember Me

Dontnods något underskattade cyberpunkthriller Remember Me bärs till stor del upp av Nilin. Hon är en stark självständig karaktär som också bär humor och en hel del sarkasm. Det går att dra paralleller till Lizbeth Salander i Stieg Larssons Millenium-trilogi. Hennes förflutna är inte heller en rak linje vilket gör henne mer komplex som karaktär under resans gång.

Hennes design och klädval påminner om Faith från Mirrors Edge blandat med Blade runner och lite spionestetik. Kläderna är snygga och passade utan att för den del kännas sexualiserande. Det Nilin klär sig i är hennes eget val. Ingen annans.

Jag tycker Dontnod låg lite före sin tid med Nilin och att hon som kvinnlig protagonist har ett djup många andra efterkommande karaktärer saknar.  Remember Me var lite trevande och hade en hel del att önska speltekniskt, men jag spelade igenom det för Nilin och det säger en hel del om henne som karaktär.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *